PDA‑prat med en nyskild pappa

God fortsättning fina PDA‑föräldrar!

Hoppas ni får lite tid för återhämtning trots kanske intensiv tid med firanden och ändrade rutiner. Vi fortsätter med veckans PDA‑prat – vår intervjuserie med personliga erfarenheter och professionella perspektiv på PDA.

Ämnet denna gång funderar kanske en del läsare mycket kring särskilt nu i dagarna: Hur kan en separation se ut för en PDA-familj?

Vi möter en nyskild PDA-pappa som berättar om att han varit i otakt med samföräldern i sin insiktsresa, och hur de, efter lång tid och trots stora utmaningar, efter separationen hittat till en vardag som fungerar för hela familjen. Vägen dit gick via en gummisnodd, ett mantra och insikt om att förändringen behövde ske hos honom, först då kunde han verkligen lyssna på och skapa trygghet för sitt barn.

Berätta, hur ser ert liv ut idag som skilda, och hur funkar det för ditt barn som bor hos mamman? Vad gör ni för att er kontakt ska vara enkel och lugn?

- Sedan ett halvår bor vi 600 m från varandra. Jag är övertygad om att det nära avståndet är en trygghet för vårt barn eftersom förändringar i sig är en stor utmaning för hen. Vi ses i princip varje dag och då är vi nästan alltid i mammans lägenhet. Jag önskar att mitt barn ville vara hos mig mer men hen är väldigt bunden till sin mamma och har uttryckt att hen vill ha hennes lägenhet som bas. Jag tycker det här upplägget verkar fungera bra för vårt barn. Vi vårdnadshavare har också lättare att samarbeta som separerade än som samboende, spänningsfältet mellan oss är lägre idag än tidigare.

Hur tog ni er dit ni är nu? Vilka små steg och val blev viktiga, och hur har det varit för dig att gå igenom det här?

- Jag tror att jag och min exfru pratade om separationen i ungefär två år innan den blev ett faktum. I våra samtal fram till separationen fokuserade vi på vår gemensamma vilja att samarbeta. För mig är min ex-fru en nära vän och jag tror att vår dotter är lugn och trygg som situationen ser ut idag.

Berätta om din PDA‑resa - när landade din förståelse för PDA, vad har varit knepigt och vad förändrades när det väl vände?

- Jag upplever nog inte att jag ännu helt landat i min förståelse för PDA. Men när jag bestämde mig för att ta ner mina krav på vårt barn till ett minimum märkte jag att vi fick en bättre relation. Men oj, vilken utmaning det var för mig. Under resans gång har jag i perioder till och med haft ett band knutet kring min handled för att påminna mig om att tiga är guld och även upprepat akronymen KISS som ett mantra: Keep It Simple Stupid! Det vill säga "Var där, men lyssna och vänta!" Många gånger löste vårt barn det som behövde lösas på egen hand, om jag förenklar det.

Hur har det varit att ligga i otakt med din samförälder i PDA-insiktsresan? Hur har det påverkat relationen till ditt barn och ditt föräldraskap?

- Mitt barns mamma startade sin insiktsresa tidigare än jag. Hon beställde och läste många böcker om PDA och jag upplevde att hon önskade att jag också skulle förkovra mig i ämnet. Jag kände press på mig att svara på de förväntningar jag upplevde. Dessutom tyckte jag mamman lade så stort fokus på ämnet PDA i våra samtal och i vårt liv tillsammans att det byggde upp ett motstånd i mig att lära mig mer om PDA. Jag önskar att jag inte hade satt mig på tvären på det här sättet men jag kunde inte bättre just då. Jag försökte hitta strategier för mig att tillgodogöra mig kunskap om PDA och föreslog att fokusera på bara ett konkret PDA-exempel per dag. Det var någonstans här som jag tror att min egna insiktsresa startade.

Att titta på en händelse i taget gjorde PDA mer greppbart och konkret för mig. Jag fick en liten insikt per dag och lade långsamt så en pusselbit i taget. Varje fråga som dök upp handlade om just vårt barn med PDA. Inte bara om PDA i allmänhet. Vårt barn är ju unikt och besitter precis som alla vi andra en unik sammansättning beteenden (inte bara beteenden kopplade till PDA). Jag upplevde också att min samförälders förväntningar på mig sänktes och det dämpade min känsla av skuld och otillräcklighet.

Resan från otakt till insikt har fått mig att inse att jag är en envis, komplex och delvis omedveten person. Men också att jag tillsammans med samföräldern trots detta lyckades hitta ett sätt att samarbeta. I takt med att jag tagit ner mina krav på mitt barn har vår relation blivit bättre. Jag ser förbi vissa saker, till exempel så bryr jag mig inte längre om vår dotter råkar ha sönder saker. Förut var min spontana reaktion att sucka eller bli arg. Nu rycker jag oftast bara på axlarna åt det.

Hur föreställer du dig framtiden? Vad tror du är viktigast för att vidmakthålla och utveckla stabiliteten och tryggheten ni skapat för ert barn utifrån PDA:n?

- En stor utmaning skulle kunna bli att vårt barn blir för van och bekväm hemmavid att hen inte vill flytta hemifrån. Samtidigt har jag vant mig vid att ta ett litet steg i taget, så det får helt helt enkelt visa sig. Jag föreställer mig i alla fall att ju mer trygghet och utrymme vi ger vårt barn desto mer sannolikt att hen en dag har verktygen för att bo själv i någon form.

Ett sätt att vidmakthålla trygghet och stabilitet kan handla om att vi tar vara på alla tillfällen när vårt barn vill samtala med oss. För att öka sannolikheten för det tror jag det är viktigt att vi fortsätter att möta hen med öppenhet och genuint intresse, och utan att döma.

Stort tack för att du generöst delar din erfarenhet och insikter från den interna förändringsresan som så många PDA-föräldrar genomgår till PDA-insikt eller i en separation! Din text kan stötta och inspirera andra PDA‑familjer i svåra val.

Till dig som läst, tack för att du tagit del av veckans PDA‑prat. Om något väckte igenkänning så ska du veta att det är många av oss PDA-föräldrar som också finner det så. Föreningen PDA Sverige arbetar för att öka förståelsen för PDA och skapa förutsättningar för gemenskap för PDA-familjer. Våra PDA-prat är ett exempel på det.

Nästa vecka fortsätter vi med ett tema som många funderar på just nu: Skolval inför höstens skolstart för en PDA:are född 2020. Vilka frågor ställs vi föräldrar inför när vi vet att vårt barns behov inte kommer att mötas att skolan? Vad gör vi när skolplikten i praktiken inte beaktar våra barns förutsättningar? Missa inte det!

P.S. Undrar ni om katten på bilden? PDA-pappan hälsar att hon är barnets bästa vän och hjälper hen mycket. Som ni ser gäller det i alla vardagssituationer, även vid högtider... God jul i efterskott!